Insulinresistens hos äldre hästar

Insulinresistens är ett tillstånd som diskuteras mycket i relation till fång hos häst, och tillsammans med andra symtom så som fettdepåer så utgör det sjukdomen EMS eller Equine Metabolic Syndrome. Insulinresistens innebär att de celler i kroppen som är beroende av insulin för sitt glukosupptag blir mindre känsliga, ”resistenta”, mot insulinets verkan och därför behövs en högre dos insulin för att göra samma jobb. Hos människor är detta tillstånd tätt förknippat med diabetes typ 2. Hos hästar leder detta till förhöjda insulinnivåer i blodet eftersom deras bukspottskörtel (det organ som producerar och frisätter insulinet) klarar av att producera de mängder insulin som krävs. Detta tillstånd kallas hyperinsulinemi (hyper = förhöjd, -emi = i blodet). Orsakerna till att insulinresistens uppkommer kan vara flera och är i många fall okända. Man vet att faktorer som ras, övervikt, dräktighet/laktation, graden av fysisk aktivitet, vissa sjukdomstillstånd samt vilken typ av foder hästen äter, spelar roll för utvecklandet av insulinresistens. När det gäller foder så är främst socker och stärkelse (icke-strukturella kolhydrater) förknippat med insulinresistens då dessa näringsämnen medför en högre insulinfrisättning, och om hästen har en konstant högre insulinfrisättning så kan det hos vissa hästar göra att cellerna reagerar mindre på insulinets inverkan.

En faktor som man har sett bidra till insulinresistens hos människor är åldrande. Detta tror man har att göra med att åldrande ofta medför en minskning av fysisk aktivitet och minskad muskelmassa, ökad bukfetma, samt ökad inflammation och oxidativ stress, ett tillstånd som påverkar mitokondrierna (cellens ”kraftverk”) negativt. Åldrandets betydelse för insulinresistens hos häst har inte undersökts i så många studier, så detta ville en forskargrupp vid Michigan State University ta reda på mer om. Man ville också ta reda på vilken inverkan utfodringen hade på utvecklingen av insulinresistens hos äldre hästar, som var normalviktiga. Sjutton ston av olika raser (några kallblodiga, några varmblod/fullblod) som var antingen vuxna (9-12 år) eller äldre (19-24 år) studerades. Alla hästar var friska och de flesta var normalviktiga, något som var viktigt för att inte faktorer som övervikt eller sjukdomstillstånd skulle ha en inverkan på resultatet.  Hästarna utfodrades sedan med olika foderstater; enbart grovfoder (HAY); grovfoder och ett kraftfoder rikt på socker och stärkelse (SS); samt grovfoder och ett kraftfoder rikt på fett och fibrer (FF). Studien utfördes med en så kallad Latin Square Design vilket innebar att alla hästar fick äta alla foderstater en period i taget. Alla foderstater var uträknade för att hästarna inte skulle gå upp i vikt, och olika tester för att mäta insulinkänslighet och kroppsammansättning gjordes löpande under studien. Man mätte både postprandiala (efter måltid) värden och fastevärden samt gjorde glukosbelastningstester.

Resultatet visade att de flesta parametrar påverkades av åldern på hästarna, oberoende av diet. Man såg även att den direkta insulinfrisättningen var högre hos gruppen som fick SS, men skillnaderna var bara signifikanta hos den åldrade gruppen. Tvärtemot vad man förväntat sig så var dock även insulinkänsligheten högre hos åldrade hästar på SS-foderstat. I tidigare utförda studier har man sett att insulinkänsligheten minskar i takt med att stärkelsehalten i foderstaten ökar, men detta har främst setts på överviktiga hästar. Hästarna i denna studie var som sagt normalviktiga, och det kan betyda att övervikt är en viktigare faktor för utvecklandet av insulinresistens, än vad foder och ålder är. Å andra sidan, så har dessa samband (övervikt – insulinresistens) inte setts i studier där man inducerat (orsakat) övervikt med ett överskott på fett i foderstaten, utan bara när övervikten orsakats av ett överskott på socker och stärkelse. Dessa samband och hur det hänger ihop rent fysiologiskt i vad som orsakar eller bidrar till vad, måste dock studeras närmare innan man kan säga något bestämt.

Några av bristerna i denna studie var att hästarna initialt gick ner i vikt, detta rättades dock till men det är omöjligt att säga om det kunde ha påverkat utfallet. Vidare så fanns problem med att några av hästarna inte alltid åt upp all mat, samt det som nästan alltid är en brist vid interventionsstudier på häst: en liten population. Eftersom vissa av resultaten var oväntade, till exempel att insulinkänsligheten ökade hos hästar på SS-foderstaten, så resonerade forskarna kring att utfodring med socker och stärkelse till en gräns kan innebära en viss anpassning hos cellerna att bli känsligare för insulinets påverkan. Dock måste detta studeras vidare och som sagt så motsägs detta av resultat från andra studier.

Slutsatsen är som alltid att det behövs mer forskning :- )

Källa: Rapson et al. 2018 Effects of age and diet on glucose and insulin dynamics in the horse, Equine Veterinary Journal (2018) 1–7

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.