Ny förståelse för betesgräsets betydelse för insulinutsöndring

Hästar med EMS, ekvint metabolt syndrom, löper högre risk för sjukdomen fång. Fång är en systemisk (=i hela kroppen) sjukdom som dock har sina starkast uttryckta symtom i hovarna på hästen. Sjukdomen är mycket smärtsam, har en lång och ofta svår läkning och rehabilitering, och är därför en av de vanligaste orsakerna till att hästar avlivas. Fång kan ha flera orsaker men en stor andel av de drabbade hästarna drabbas av endokrin fång, det vill säga fång som har med hormonerna att göra. Detta kommer som en följd av nämnda EMS, eller sjukdomen PPID (Pituitary Pars Intermedia Dysfunction) som främst drabbar äldre hästar. Man talar också om fång som utlöses av överätning av spannmål eller gräs som innehåller mycket av sockerarten fruktan. För höga halter av stärkelse (som finns rikligt i spannmål) och fruktan tas inte upp i tunntarmen utan går vidare till grovtarmen och kan där orsaka en feljäsning, som i sin tur kan frisätta endotoxiner (gifter) ut i blodet, vilka tros orsaka fång. En bild som framträtt på senare år är dock att de hästar som oftast drabbas av ”överätnings-fång” är hästar som har EMS eller förstadierna till detta. Även om EMS (och PPID) främst är förknippat med kronisk, successivt utvecklad fång, så verkar det alltså som att det är framförallt dessa hästar som även drabbas av betesrelaterad fång, förmodligen till följd av samma mekanismer som vid den kroniska fången, men med ett akut förlopp efter att stora mängder socker från gräset fått bägaren att rinna över.

Insulinresistens är en del av den kliniska bilden vid EMS. Insulinresistens innebär att de av kroppens celler som är beroende av insulin för sin sockertillförsel blir mindre känsliga för insulinets påverkan, och alltså behöver mer insulin för att göra samma jobb. Detta leder till en ökad produktion av insulin och följaktligen till en högre insulinnivå i blodet, hyperinsulinemi (hyper= högre, emi= i blodet). Sammantaget benämns detta tillstånd ibland för ID, Insulin Dysregulation, alltså en onormal (= dys) reglering av insulinhalterna. Övervikt, och särskilt om hästen utvecklar fettdepåer, innebär en ökad risk för ID men ID kan också finnas hos normalviktiga hästar som inte visar några kliniska symtom. En påvisad ID kan dock i många fall förutsäga risken för fång.

I en ny studie från Australien ville man testa om hormonsvaret av insulin och andra ämnesomsättningsrelaterade hormoner var annorlunda hos 16 ponnyer beroende på deras ID-status, när de betade vanligt gräs. Först gjordes ett så kallat oralt glukostest, i vilket man gav en dos glukos i munnen på ponnyerna efter en natts fasta, och sen uppmätte glukos- och insulinhalterna i blodet vid bestämda tidpunkter efter givan, för att se hur snabbt glukosen togs upp av cellerna och hur mycket insulin som krävdes för detta. Ponnyerna ansågs lida av ID om deras insulinnivåer i blodet översteg en viss gräns efter en viss tid, och de delades in i tre grupper efter deras ID-status: En grupp hade normal insulinreglering (NIR) (5 ponnyer), den andra gruppen hade måttlig ID (MID) (6 ponnyer) och den tredje gruppen hade kraftig (severe) ID (SID) (5 ponnyer). Grupperna var jämnt fördelade med avseende på body condition score och förekomst av fettdepåer, och ingen visade några symtom på fång eller PPID. Ponnyerna stod på en foderstat bestående av hö med låg sockerhalt, och gick ut i hagar helt utan gräs. Under själva test-dagarna fick de gå ut i individuella hagar med vanligt betesgräs under fyra timmar, tre dagar i rad. Blodprover togs när hästarna gick in från hagen, samt efter 1, 2, 4 och 8 timmar, i vilka glukos, insulin och ACTH ( ett hormon som mäter hypofysens aktivitet, och som mäts vid diagnosticering av PPID) mättes. Genom att hästarna gick i individuella fållor och man även samlade in deras träck kunde mängden gräs de åt uppskattas.

Det fanns ingen skillnad mellan grupperna i de ämnesomsättningshormoner (utöver insulin) som uppmättes, även om halterna av dessa ökade med gräsintaget hos alla grupper. Detta pekar enligt forskarna på att det är just glukoshalten i blodet som styr insulinfrisättningen, och inte hur glukosen omsätts eller tas upp i tarmen. Insulinhalten i blodet två timmar efter gräsintaget var signifikant högre hos hästarna med MID och SID jämfört med NIR. Dessutom så korrelerade insulinhalten med resultatet från det orala glukostestet, vilket enligt forskarna innebär att ett oralt glukostest, vilket är relativt enkelt att genomföra, kan uppskatta hur en häst i riskzonen för EMS kommer att reagera på att släppas på bete. Dock kan detta test enbart ge en fingervisning och inte något säkert svar.

Fitzgerald, D. M., Walsh, D. M., Sillence, M. N., Pollitt, C. C., & de Laat, M. A. (2018). Insulin and incretin responses to grazing in insulin‐dysregulated and healthy ponies. Journal of Veterinary Internal Medicine.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.